Årslistan 2008, plats 1: Chad VanGaalen - Soft Airplane

Chad VanGaalens gubb-indie tog oss lite på sängen i år, med albumet Soft Airplane bevisade kanadicken återigen vikten av starka melodier och med sin smått humoristiskt naiva och befriande fascination för döden blev hans texter lite av en vän att luta sig tillbaka mot. Med elgitarr, amatörmässigt snygga trumarrangemang och glimten i ögat framstod VanGaalen som en kombination av Neil Young, Casiotone For The Painfully Alone och Napoleon Dynamite. Självklart kunde vi inte annat än kapitulera.

Texterna pendlade mellan att handla om de mest basala vardagsbetraktelserna till att innefatta de eviga frågor de flesta av oss brottas med på regelbunden basis och i Molten Light så bjöds vi även på årets kanske mest makabra och häpnadsväckande allsångsrader. Med sin krokigt övertygande falsettstämma ställde han lyssnaren inför den mer eller mindre självklara raden efter den andra men med tyngden som han levererade sina funderingar om livet efter detta så kändes han mer som en skruvad konststudentsmotsvarighet till Antony Hegarty eller Win Butler än en salongsberusad kvasifilosof på valfri efterfest. Vi har alla ställts inför faktumet, men sällan har det känts mer ärligt och uppriktigt än när VanGaalen i Rabid Bits of Time konstaterar att No one knows where we go, when we're dead or when we're dreaming. Med största sannolikhet så kommer vi som inte kunde bevittna hans framträdande på Debaser Slussen den 3:e december att ångra oss tills vi vet det.

Chad VanGaalen - Willow Tree
Chad VanGaalen - City of Electric Lights

För övrigt så vill vi här på Bunny Rabbits passa på att önska er alla en fröjdefull jul och hoppas samtidigt att tomtens säck är fylld av platta fyrkantiga paket. Ta det lugnt så ses vi i mellandagarna.

Fridens liljor så länge.

Årslistan 2008, plats 3-2

2. No Age - Nouns

Den amerikanska undergroundpunk som troligtvis dominerade majoriteten av alla college dorms i början av nittiotalet letade sig åter ut ur sina gömmor under 08. Duon i No Age plockade upp konceptet tidigt och var det allra bästa som kom ur skrammel-smedjan The Smell i Los Angeles. Nouns direkta popsinglar träffade oss precis lika hårt som dess mer subtila sidan som utgjorde ett perfekt komplement på denna oundgängliga skiva.



3. Paavoharju - Laulu Laakson Kukista

Paavoharjus fragmentariska spökskepp Laulu Laakson Kukista innehöll byggstenar från de mest skiftande av skolor: finsk Kylie-pop övergick i ödesmättad ambient för att sedan spira ut i den mest magnifika psykfolk det här tusentalet skådat hittills. Ett verk lika hypnotiskt fascinerande som musikaliskt övertygande och ett verk att återkomma till gång på gång.

Årslistan 2008, plats 6-4

4. Beach House - Devotion

Med mycket små medel överträffade Victoria Legrand och Alex Scally sin självbetitlade debut med denna fantastiska uppföljare. Retrodoftande trummaskiner, välkomponerade arrangemang och Legrands otroligt väna stämma var allt Beach House behövde för att leverera en av årets starkaste och förmodligen också mest melankoliska skiva.

Beach House - Gila


5. Grouper - Dragging A Dead Deer Up A Hill

Portlands Liz Harris hade släppt ifrån sig ett flertal välljudande alster förut, men det var framförallt med årets Dragging a dead deer... hon slog igenom på allvar. Hennes spöklika och ödesmättade Vashti Bunyan-utflykter var alldeles oemotståndliga på detta album vars sound visar sig vara både konsekvent och komplett.




6. Deerhunter - Microcastle

Deerhunter lyckades med gott resultat att blanda ambientelement med introvert melodiös rock redan på fjolårets Cryptograms. I år förädlades formulan och på Microcastle kändes de olika beståndsdelarna mer integrerade och bandets visioner kändes lättare att greppa. Bradfod Cox gav den amerikanska ångesten ett ansikte och det framstår mer och mer som att nämnde man är en av tvåtusentalets starkaste musikprofiler.

Årslistan 2008, plats 9-7

7. M83 - Saturdays = Youth

Att fransosen Anthony Gonzalez skulle leverera en ytterst kvalitativ skiva var kanske ingen större överraskning. Mer oväntat var däremot att han skulle göra det genom att glänta på dörren till den mer renodlade popens förlovade land. Efter uppvisningen med Saturdays = Youth kan Gonzalez luta sig tillbaka utan att ha någonting kvar att bevisa som låtskrivare.


8. Okay - Huggable Dust
Trots två album och ett förflutet i flertalet halvkända konstellationer dök Marty Anderson upp som en blixt från klar himmel med sin drömska popmusik. Hans säregna röst och ärliga tilltal var en frisk fläkt under det gångna musikåret. Huggable Dust var en kavalkad av välsnickrade poplåtar och parallellerna till Daniel Johnston kändes i alla fall korrekta när det gäller artistisk integritet och egensinnighet.

9. Gang Gang Dance - Saint Dymphna

Saint Dymphna var en av årets överraskningar och de experimentella låtarna som utgjorde den väl utsmyckade skivan var svårare att förutsäga än mycket annat vi lyssnade på under året. Stökiga noisemattor mötte Kate Bush-sång och My Bloody Valentine-slingor, ett sådant välsmakande hopkok gick bara inte motstå.

Årslistan 2008, plats 12-10

10 . Peter Broderick - Float

Om vi ägnat oss åt att utnämna årets man här på Bunny Rabbits så hade titeln antagligen gått till Peter Broderick. Det kändes lite som om han var överallt i år, förutom att släppa två album solokvist så återfanns hans namn i skivkonvolut från såväl Library Tapes, She & Him och Horse Feathers. I Brodericks fall så verkar kvalitet vara samma sak som kvantitet och allra bäst blev det på instrumentala albumet Float där han på ett övertygande sätt körde över allt motstånd i klassen. Med tanke på att tungviktare som Goldmund, Hauschka och Max Richter släppte nytt i år så vill det inte säga lite.

Peter Broderick - A Glacier

11. Department of Eagles - In Ear Park

Den amerikanska indien fick sig i år en välbehövlig vitamininjektion i form av Department of Eagles, som med sin lekfullt skeva pop tacklade livets stora bekymmer med vad som kändes som en klackspark. No One Does It Like You var lite av sensommarens låt och jag kan bara säga detsamma till Department of Eagles.


Department of Eagles - No One Does It Like You


12. Mount Eerie f/ Julie Doiron & Fred Squire - Wisdom

Phil Elverum och hans olika projekt väcker alltid nyfikenhet hos oss här på Bunny Rabbits. Det var dock ett tag sen han släppte något riktigt matnyttigt i det längre formatet. Växelvisa vokaler med Julie Doiron och sköra folkballader på Lost Wisdom var precis vad vi behövde.

Mount Eerie - Flaming Home

Årslistan 2008, plats 15-13

13. The Mountain Goats - Heretic Pride

På de senaste skivorna har det varit svårt att greppa det faktum att John Darnielles musik för inte så länge sedan brukade beskrivas som militant lo-fi. Även om Heretic Pride var ännu ett balladbetonat album så kunde man emellanåt skymta den aggressivitet som brukade känneteckna hans musik. Ett välkommet inslag som gjorde skivan så komplett att det börjar kännas som om Darnielle nästan inte kan göra fel.

The Mountain Goats - Sax Rohmer #1

14. The Music Tapes - For Clouds and Tornadoes

När Elephant 6-räven Julian Koster följde upp sin debut under sitt alias The Music Tapes var det svårt att inte spetsa öronen. En organisk grammofonknastrande ljudpalett utgjorde grunden för en rad självutlämnande och vackra låtar. Att sedan Koster är lite av en Yngwie Malmsteen på att spela sin sjungande såg gjorde inte saken mindre instressant.

Music Tapes - Tornado Longing for Freedom


15. Quiet Village - Silent Movie

Mer än något annat så var Silent Movie en resa. Quiet Village gjorde något som resebolagen sällan lyckas med genom att hålla löftet om solsken och havsutsikt. Det svenska kaffet fanns på bekvämt avstånd och någon solskyddsfaktor var det inte ens tal om. Bestående av byggstenar lika bespottade som konceptet charter presenterades vackrast tänkbara musik och låtar som Victoria's Secret och Pillow Talk kommer säkerligen få oss att njuta blundandes i framtiden när vi minns ett 2008 där allt blev tillåtet.

Årslistan 2008, plats 20-16

16. Mates of State - Re-Arrange Us

De äkta makarnas beslut att kasta ut orgeln till förmån för ett vanligt piano gjorde att vissa drog öronen åt sig. Och visst är skivan inte lika spretig och oförutsägbar som dess föregångare, men så länge duon fortsätter att skämma bort oss med så makalöst bra låtmaterial finns väl ingen egentlig anledning att klaga.





17. Damien Jurado - Caught In The Trees

Manliga singer/songwriters finns det gott om, men få lyckas tilltala på samma sätt som Damien Jurado. Den karaktäristiskt sorgsna stämman var lika vacker som vanligt och trots en något rockigare framtoning än tidigare kan hans nionde album mycket väl vara det starkaste hittills.





18. Fuck Buttons - Street Horrrsing

Att den instrumentala rocken motat in sig själv i en återvändsgränd har vi fått erfara alltför ofta de senaste åren. Plötsligt fick genren en vitamininjektion då två tama britter bestämde sig för att sudda ut gränserna mellan noise och postrock och kasta in Street Horrrsing i leken. Vid första anblicken fyllde den inte förväntningarna som singeln Bright Tomorrow framkallade, men under årets gång växte den sig till ett monster.


19. No Kids - Come Into My House

Om Smokey Robinson hade skrivit en D-uppsats i psykologi skulle det med stor sannolikhet låtit som No Kids. Come Into My House är ljudet av hur tre kanadensiska akademiker med förkärlek till soul skapar ett popalbum. Resultatet är den charmigaste och mest skeva yllekoftssoul vi hört sedan Hot Chips debut.





20. Parker Lewis - s/t

Parker Lewis spetsade under året våra förväntningar med den ena mini-hiten efter den andra och när det var dags för albumsläpp visste vi inte riktigt vad vi hade att hoppas på. I enlighet med traditionen visade han dock än en gång hur pass bra vi är på att snickra ihop pojkpop i det här landet. Med texter om drömmar, brustna hjältar och om hur det är att vara en liten pojke i en klichéartad och skrämmande värld så lindade han popoffer världen över runt sitt lillfinger.

Årslistan 2008, plats 25-21

21. Jacaszek - Treny

Finanskrisen framstod nästan som en solskenshistoria signerad Tom Hanks och Meg Ryan i förhållande till de sakrala ljudlandskap vi mötte på Michal Jacaszeks Treny. Det gångna året serverade ett flertal mycket solida postklassiska verk, men när tiden kommit för summering är Treny ett av dem som stått sig allra bäst.




22. Why? - Alopecia

Att följa upp mästerverket Elephant Eyelash borde framkalla skrivkramp och ångest hos de allra flesta artister. Det var dock uppenbarligen inget bekymmer för frontmannen Yoni Wolf, som inom en ganska rimlig tidsperiod skrev en uppföljare. Alopecia innebar ett närmande mot mer traditionell indierock, men låter minst lika bra som dess föregångare.




23. Speedmarket Avenue - Way Better Now

Det har varit ett tämligen magert år för den svenska indiescenen, men Speedmarket Avenue var ett av få band som visade framfötterna. På deras andra album nådde den medryckande popmusiken högre höjder än tidigare och bandet lyckades hitta en alldeles utmärkt balans mellan hysteri och stillsamhet.





24. Sin Fang Bous - Clangour

Sindri Mar Sigfusson från Seabear ställde i år till med kalas på egen hand och visade som bäst upp hur Panda Bear skulle låtit om han vore islänning eller hur soundtracket till en spagetti-western skulle te sig om den utspelade sig på Vatnajökull. Med klara melodier blandat med kontrollerat kaos kändes musiken på Clangour lika älskvärd som dess omslag.



25. Our Brother The Native - Make Amends For We Are Merely Vessels

Debuten utgjordes av en relativt rörig massa musikaliska element. Men när de tre amerikanska ynglingarna i Our Brother The Native samlades för att spela in en uppföljare presenterades plötsligt en helt annan femma. På Make Amends… låter bandet som om småsyskon till medlemmarna i Godspeed You! Black Emperor druckit gift och käkat småkakor i studion.